“Mamma, de säger att det här inte är vårt land.”

Publicerat: 18 mars

Man skulle önska att människan lär av sina misstag. Att de mörka kapitlen i vår gemensamma historia inte bleknar och glöms bort i takt med att de som personligen har upplevt krig och förföljelse åldras och försvinner. Att vi kunde använda överlevarnas vittnesmål för att visa oss själva att vi är bättre än att låta historien upprepas. Att vi kunde inse att ”vi och de”, ”bättre och sämre” och liknande kategoriseringar är en grogrund för rädsla, fördomar och på sikt även segregering, utanförskap och hat. Vi borde ha lärt oss vid det här laget att det inte finns några enkla lösningar på svåra problem och att vi inte ska förföras av retorik som på ett förenklat men effektivt sätt pekar ut syndabockar och uppmuntrar oss att hålla på våra gränser, såväl nationellt som personligen. Att bygga murar, mellan länder och mellan människor, kommer det sällan något verkligt positivt av. Det har historien tydligt visat.

livia_frankel-5När Livia Fränkel, en av de få överlevare från förintelsen som vi har kvar i Sverige, föreläste för deltagare från både Västerås och Köpings folkhögskolor onsdagen den 16 mars, gjorde hon det med en tydlig uppmaning om att vi som åhörare och medmänniskor har en skyldighet att stå upp för mod, medmänsklighet och att föra historierna vidare. Hon uttrycker en stor oro över utvecklingen i världen och ställer sig frågan om vad som egentligen har förändrats sedan andra världskrigets dagar.

Livia föddes 1927 i staden Sighet i Transylvanien, ett område som under historiens lopp har hört såväl till Ungern som Rumänien, som det är en del av idag. Hon var det yngsta barnet av två i en kärleksfull judisk medelklassfamilj och beskriver en lycklig och trygg barndom. Som alla andra i området växte hon upp med historierna om den rumänske fursten Vlad Tepes, som ligger till grund för sagorna om Dracula. Berättelserna vittnade om Tepes grymhet och Livia berättar att hon såg honom som ondskan personifierad. Efter Hitlers maktövertagande med de fruktansvärda konsekvenser som följde så fick ondskan dock ett nytt ansikte för Livia. I maj 1944 deporterades hon, hennes familj och mängder av ungerska judar från Sighet i godsvagnar. Efter tre dagar instängda utan vatten hamnade de i förintelselägret Auschwitz-Birkenau, där hennes föräldrar mötte döden i gaskamrarna. Efter sex veckor hamnade Livia och hennes syster i ett arbetsläger i Hamburg och efter 10 månaders slavarbete där kom de till det ökända arbetslägret Bergen-Belsen. Detta var strax innan krigsslutet och efter några veckor befriades lägrets fångar av brittiska trupper. Efter krigets slut kom Livia och hennes syster till Sverige där de skulle få en chans att vila upp sig och återfå hälsan. Och här blev de kvar.

Under de två timmar som Livia pratar lägger hon mycket vikt vid utvecklingen som ledde fram till Hitlers maktövertagande. Hon pratar om ideologi, brist på civilkurage, mobbing och hur det som börjar med skällsord och utfrysning kan leda till förföljelse och massmord. När hon får frågan om sin syn på de nynazistiska strömningarna i Europa idag, högerpopulistiska framgångar och främlingsfientlighet är hon hon tydlig med sina åsikter: ”Det är precis samma gamla smörja som förr”. Hon utrycker en rädsla inför framtiden och säger sig vara osäker på hur saker och ting kommer att sluta.

Efter Livias framförande hör jag åhörare som sinsemellan påpekar att hon pratat mycket krigshistoria och lagt mindre vikt vid sin egen berättelse. Jag hör någon, som hört henne tala tidigare, beskriva att hon kändes mer pessimistisk nu – åtta år senare. Jag kan inte låta bli att tänka ”vem kan klandra henne?” Med tanke på hur världen ser ut idag? Inför det kommande presidentvalet i USA har en av kandidaterna till stor del byggt sin valkampanj på en retorik som pekar ut ”farliga” folkgrupper som hotar den amerikanska framgången och på ett ganska aggressivt sätt påpekar att USA behöver bli en stor nation igen, samt att vägen dit går genom exkludering och murar. I kölvattnet av Europas pågående flyktingkris stängs allt fler gränser och diskussioner om medmänsklighet och solidaritet trängs allt mer undan till förmån för diskussioner om ekonomiska kostnader och andra “problematiska” aspekter av att räcka ut en hjälpande hand.

Nej, en historielektion är nog precis vad som behövs för många av oss. För det gäller att bli påmind om att det inte går att tiga ihjäl de oroväckande tendenserna vi ser i vårt samhälle. Och att alla mörka kapitel i historien börjar någonstans. Utveckling sker trots allt gradvis. Det gäller också att komma ihåg att på samma sätt börjar även positiva historier med ett första steg. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Och där påpekar Livia Fränkel något väldigt viktigt.

Vi har alla ett ansvar.

 

 

 

Text: Kea Thorslund
kea.thorslund@vhsk.se

Bild: David Persson
david.persson@vfhsk.se

Allmän kurs