“Det ska inte kännas så här, något är galet!”

Publicerat: 18 april

Varje år anordnas Bissens Brainwalk i Köping likväl som på många ställen i landet. Bandyproffset Mattias ”Bissen” Larsson som drabbades av en stroke 2010 kämpar med sin rehabilitering och samlar samtidigt in pengar till den forskning som räddade hans liv. För 2015 delade fonden ut 1 miljon kronor och i år var det nytt deltagarrekord i Köping när c:a 4000 personer gick promenaden.

Det var självklart för Folkhögskolan att vara en del av arrangemanget och vi betalade startavgiften för alla våra deltagare och personal. Allt som har med hjärnforskning att göra känns ju relevant för oss folkbildare men det beror också på att under skolans första termin hände det något i mitt klassrum!

 

Deltagaren berättar

Den 2 december 2014 var som vilken vanlig dag som helst, jag lämnade mina barn och körde till skolan. Jag minns att jag sovit dåligt på natten och jag trodde det var därför jag hade en envis huvudvärk och kände mig allmänt konstig i kroppen. Väl i skolan var det dags för svenska men jag har otroligt svårt att koncentrera mig. Mycket för att huvudvärken bara blir värre men också jag tycker också att jag hade svårt att läsa, som att det svartnar framför ögonen av och till. Min lärare märker på mig att jag inte mår bra och erbjuder sig att hämta värktabletter. Jag går ut för att hämta lite vatten och märker att jag är väldigt yr. När jag ska dricka så upptäcker jag att det inte är så lätt. Vattnet rinner ut på sidan av munnen utan att jag ens märker det och jag blir blöt på kläderna. När jag ska torka mig om munnen så upplever jag det som att jag har sämre känsel på höger sida av ansiktet. Mina klasskamrater pratar med mig men jag kan inte riktigt ta in vad de säger. Det ska inte kännas så här, något är galet! Jag minns inte så mycket efter det… jag minns att ambulanspersonalen kommer, att jag får svårt att prata. Jag hör ambulanspersonalen prata och att jag hör ordet ”STROKE”. ”Vadå stroke?” minns jag att jag tänkte. Jag är bara 28 är gammal, jag har inte fått någon stroke!

På lasarettet gjordes det olika undersökningar, jag fick propplösande medel direkt. Min man kom dit, även min mamma. Läkaren kom bekräftade det som varit allas misstanke: Jag hade fått en liten propp i hjärnan. Men med tanke på att jag kom in så fort och fått behandling så trodde läkaren att jag skulle ha goda chanser att återhämta mig. Självklart kom detta som en chock för både mig och mina nära. Jag visste inte ens att man kunde drabbas av en stroke i min ålder. Jag förstod heller inte just då hur mycket denna händelse skulle förändra mitt liv och min framtid. Vid denna tidpunkt kunde jag knappt prata, jag var förlamad i hela högersidan. Skulle jag verkligen kunna bli helt återställd? Jag minns att jag såg skräcken i min mans ändå kärleksfulla ögon när han tittade på mig.

De gjorde olika undersökningar och tog olika prover för att se om det fanns någon medicinsk orsak till varför jag drabbats av detta, men de hittade inga fel. Läkarna drog slutsatsen att det var stress. Jag blev inlagd och var så trött, ville bara sova hela tiden. Jag kunde inte göra något utan hjälp och jag var livrädd att mitt liv skulle se ut så här, att jag hela tiden skulle vara beroende av andra. Jag var deppig men jag bestämde mig där och då för att jag skulle kämpa in i det sista för att komma tillbaka. Det var tungt, svårt och skitjobbigt. Vissa dagar ville jag bara skita i allt och ge upp. Det som fick mig att fortsätta kämpa var saknaden av mina barn, de förtjänade att ha en mamma som gett allt, kämpat sitt bästa för att få komma hem och fira jul med dem. Tillsammans med min sjukgymnast, arbetsterapeut och kurator gjorde jag upp olika delmål som jag skulle klara av, det var det bästa sättet för att se att man faktiskt gjorde framsteg.

När jag legat inlagd c:a 2 veckor fick jag komma hem på permission, vilken lycka! Men väl hemma så blev det inte riktigt som jag förväntat mig. Jag kunde inte hjälpa till med någonting. Där satt jag i min rullstol och behövde hjälp av min man med precis allt. När jag kom tillbaka till vardagen så blev det plötsligt så uppenbart vad jag varit med om. Det var en sådan frustration att inte kunna göra de saker som man alltid klarat utan problem förut. Jag ville inte vara hemma, jag ville tillbaka till sjukhuset. Jag ville inte vara en belastning för min familj. Jag blev otroligt deppig. På något sätt lyckades jag hitta lite jävlaranamma och kämpa ännu hårdare, jag ville verkligen slippa den där jäkla rullstolen, kunna gå igen!

Det var en kämpig väg dit, men jag klarade det. Lagom till jul kunde jag ta mig fram med hjälp av en rullator, vilken känsla att ta mig fram för egen maskin! Jag fick komma hem dagen innan julafton, jag hade klarat mitt mål. Denna gång hade jag lättare att anpassa mig hemma, jag hade gjort stora framsteg sen sist. Jag fortsatte rehabiliteringen och tog mig tillbaka till allt vad vardagen kräver. Efter två månader var jag tillbaka i skolan, vilket stöd jag fick från både klasskamrater och pedagoger. De fixade och trixade så jag kunde anpassa mina studier efter min förmåga. När jag idag blickar tillbaka på det så kan jag inte förstå vilken resa jag gjort, på en väldigt kort tid dessutom.

Idag är det nästan ett och ett halvt år sedan jag insjuknade. De besvär som jag lider av än idag kommer jag nog att få lära mig att leva med för resten av mitt liv. Jag har en hjärntrötthet som kan vara riktigt hemsk. Jag har fortfarande sämre känsla och motorik i höger sida och en nervsmärta som kommer och går. Jag klarar av det mesta som jag kunnat göra tidigare, men jag måste lägga ner mer planering och tid på de saker jag gör. På grund av att jag fått sämre minne så har mobilen och dess påminnelsefunktion verkligen blivit min räddning.

I söndags på Bissen Brainwalk klarade jag av att gå 5 km, den känslan är svår att beskriva. Denna händelse har förändrat mig mycket. Jag har fått en helt ny syn på livet, jag vet hur sårbart det är och hur allt kan förändras på bara sekunder. Vilken tur jag haft ändå! Det är jag evigt tacksam för. Jag är tacksam för att jag lyckades hitta kraften att ta mig tillbaka så pass bra som jag gjort. Det hade aldrig gått utan det stöd jag fick från min familj och mina nära och kära och det otroliga stöd jag haft från min klass och pedagoger på Köpings Folkhögskola.

Vi som stått bredvid har häpnat över hennes kämparglöd och uthållighet och i juni har den här deltagaren slutfört sina studier hos oss, nya äventyr väntar. Skolan kommer sakna henne och vi vill göra Bissens Brainwalk till ett återkommande inslag i skolans verksamhet.

Elin Ragnebro
elin.ragnebro@vfhsk.se

Allmän kurs