Att våga göra val

Under hela våra liv ställs vi inför val, där det vi gör eller inte gör får konsekvenser för oss själva och för de omkring oss. I Köpings Folkets hus samlades idag deltagare från Allmän kurs i Köping samt Inspirationskurserna från både Köping och Västerås, totalt ett åttiotal personer, för att lyssna på en föreläsning med Västeråsprofilen Tony Berglund, bland annat känd för att ha sprungit nerför Skrapan i Västerås. Temat för föreläsningen var att våga göra val, att aktivt se möjligheterna att välja vägar genom livet. En genomgående röd tråd var frågan om för vems skull vi gör saker och hur svårt det kan vara att följa sitt hjärta.

Tony poängterar inledningsvis att utveckling sker i mötet med andra människor. Att det är genom att dela våra livshistorier med varandra som vi utvecklas. Även om föreläsningen skulle komma att kretsa kring Tonys periodvis destruktiva liv, val och konsekvenserna av dessa, konstaterar han att det finns en stor samlad livserfarenhet i rummet och ville därför hellre beskriva tillfället som en möjlighet till ett erfarenhetsutbyte och ett reflekterande kring de val som vi gör i livet.

Tony beskriver en hunger på livet som han ”jobbat sig till” och berättar därefter sin gripande livshistoria. Född och uppvuxen i en röd stuga på landet hade han en på ytan sett idyllisk uppväxt utan allvarliga hot eller konflikter. Hans föräldrar var gifta i 60 år och verkade vara den perfekta kärnfamiljen, utan dysfunktionella mönster eller beteenden. Så var vände det för Tony och blev komplicerat?

Främst på grund av återkommande problem med öronen fick han som barn spendera mycket tid inom sjukvården och beskriver tydligt en känsla av otrygghet som han kände när hans föräldrar lämnade honom hos okända. Kanske var det där den återkommande känslan av att omgivningen svek honom började? Vidare beskriver han tystnaden hemma som en starkt påverkande faktor. Man pratade aldrig känslor eller andra viktiga saker. Tony menar att han därför aldrig fick någon hjälp hemma när hans existentiella grubblerier började redan i 10-årsåldern. Pappan blev på grund av allvarlig sjukdom förtidspensionär och var därmed hemma, men enligt Tony aldrig närvarande.  Tony började spela piano och ville mer än något annat spela klassisk musik. Han försvann in i musiken, en värld där där det inte fanns några hot, någon smärta eller någon död. Han sågs som en jättetalang och förutspåddes som 11-åring ha en stor framtid som pianist. Tony kan idag se att han använde musiken som en flykt.

Eftersom det aldrig pratades hemma utvecklade Tony med tiden en undertryckt ilska. I sjunde klass började han bli stökig och fick börja i OBS-klass. Han blev allt hårdare och började se det som en sport att knäcka lärare. Beteendet ledde till sist till att han blev relegerad från skolan och han styrktes i sin uppfattning att  ingen var intresserad av att hjälpa honom. Tony beskriver att det ”vaknade en drake i honom” som om och om igen talade om för honom att han bara var värd smärta och svek.

Tony var 15 år gammal när han stack en kniv i en annan människa. Livet därefter beskriver han som en spiral av ångest, hasch, tabletter, alkohol och ett eskalerande våldsamt beteende. Han lät mörkret komma fram och valde de mörka vägarna. Allt oftare utmanade han livet med orden ”Nu får du visa mig om det är meningen att jag ska leva”, oavsett om det handlade om att balansera på räcket till motorvägen, ställa sig framför långtradare eller ge sig in i slagsmål där oddsen var emot honom. Pianot som tidigare varit hans räddning försvann i mörkret.

Åren gick. Tony beskriver att han klev in i en offerroll och skyllde allt på andra. Trots pågående missbruk lyckades han få jobb som byggnadsmålare, fick lägenhet och hade ett bra liv utåt. Självföraktet växte sig dock större och större och Tony började  avhumanisera alla människor omkring sig. Aggressionen och ilskan växte mer och mer och våldet blev en allt större del av hans vardag under åren som ung vuxen.

Tony gjorde militärtjänst framgångsrikt med goda vitsord. Han sökte FN-tjänst men fick nej och kände sig åter igen sviken av etablissemanget. Han kände en stor avsky mot sig själv och världen. Hatet växte sig större än någonsin, men han slutade ändå med drogerna, alkoholen och det slumpvisa våldsamma beteendet i samband med att han bestämde sig för att fullfölja sitt öde.

Tony Berglund var 24 år när han gick med i Främlingslegionen. Han motiverar sitt beslut med drivkraften att han ville ut i krig och döda människor och troligtvis själv gå under. Eftersom han aldrig fick uppleva några krig under sin tid i Legionen kom han dock hem till Sverige som 25-åring, förvirrad, men övertygad om att han inte längre ville använda våld i provokativt syfte. Tony drabbades av posttraumatiskt stressyndrom efter tiden i legionen och berättar att han inte sov, var paranoid och labil.

Så hur hittar man tillbaka till livet efter att ha levt så många år i mörker? För Tony var det viktigaste att börja göra aktiva val. Att bekämpa tendenserna till att tycka synd om sig själv och fastna i offerrollen. Han betonar vikten av att våga tänka utanför ramarna för att hitta sina egna lösningar och livsstrategier.

Hans egen väg tillbaka har varit brokig och definitivt inte spikrak. Efter att ha ifrågasatt valet att bli målare utbildade han sig till undersköterska och ambulanssjukvårdare. Han började fotografera, startade egen firma och arbetade som äventyrsfotograf, började hoppa fallskärm, har klättrat i berg, paddlat till London och utmanats i färdigheterna att omsätta tankar i tro och handling. Trots motgångar i form av konkurser, stämningar och skilsmässa har Tony landat i en livsfilosofi som betonar livsglädje, inställning och attityd.  Han beskriver det som viktigt att inte avskräckas genom för högt satta mål, utan menar att det är bättre att sätta realistiska delmål. På så sätt kan man till och med nå sina mål nästan utan att vara medveten om hur det gick till.

Tonys historia, som visar på kraften i att aktivt göra val, knyts ihop på ett effektivt sätt när han berättar om sitt världsrekord i ”vertical run”. Att han, efter allt han varit med om, lyckades få hela världens blickar riktade mot sig i samband med att han sprang nerför höghuset Skrapan i Västerås visar att det aldrig är för sent för att börja välja och ta kontrollen över sitt liv.

 

 

 

 

Kea Thorslund
kea.thorslund@vfhsk.se