mars 2016

Publicerat: 22 mars

Intervju med Alma Imamovic, lärare från Bosnien

Som en del i Västerås folkhögskolas pågående samarbete med Tuzla community center i Tuzla, Bosnien, var Alma Imamovic som bland annat arbetar som engelskalärare på Agoracenter, som mycket liknar våra svenska studieförbund, nyligen på besök i Västerås under en vecka. Förutom att bland annat få träffa all personal på Västerås folkhögskola fick Alma också träffa representanter från Länsbildningsförbundet och ABF. Nedan finns en sjutton minuter lång intervju med Alma där hon sammanfattar sina intryck av Sverige och Västerås. Fredrik Stockhaus, lärare på allmän kurs, intervjuar och David Persson har filmat.

 

Nedan finns också bilder från när deltagare och personal från Västerås folkhögskola besökte Agora center.

 

Kea Thorslund (text)
kea.thorslund@vfhsk.se

Jan Pettersson (bild)
jan.pettersson@vfhsk.se

Bosnien, Skolgemensamt

Publicerat: 18 mars

“Mamma, de säger att det här inte är vårt land.”

Man skulle önska att människan lär av sina misstag. Att de mörka kapitlen i vår gemensamma historia inte bleknar och glöms bort i takt med att de som personligen har upplevt krig och förföljelse åldras och försvinner. Att vi kunde använda överlevarnas vittnesmål för att visa oss själva att vi är bättre än att låta historien upprepas. Att vi kunde inse att ”vi och de”, ”bättre och sämre” och liknande kategoriseringar är en grogrund för rädsla, fördomar och på sikt även segregering, utanförskap och hat. Vi borde ha lärt oss vid det här laget att det inte finns några enkla lösningar på svåra problem och att vi inte ska förföras av retorik som på ett förenklat men effektivt sätt pekar ut syndabockar och uppmuntrar oss att hålla på våra gränser, såväl nationellt som personligen. Att bygga murar, mellan länder och mellan människor, kommer det sällan något verkligt positivt av. Det har historien tydligt visat.

livia_frankel-5När Livia Fränkel, en av de få överlevare från förintelsen som vi har kvar i Sverige, föreläste för deltagare från både Västerås och Köpings folkhögskolor onsdagen den 16 mars, gjorde hon det med en tydlig uppmaning om att vi som åhörare och medmänniskor har en skyldighet att stå upp för mod, medmänsklighet och att föra historierna vidare. Hon uttrycker en stor oro över utvecklingen i världen och ställer sig frågan om vad som egentligen har förändrats sedan andra världskrigets dagar.

Livia föddes 1927 i staden Sighet i Transylvanien, ett område som under historiens lopp har hört såväl till Ungern som Rumänien, som det är en del av idag. Hon var det yngsta barnet av två i en kärleksfull judisk medelklassfamilj och beskriver en lycklig och trygg barndom. Som alla andra i området växte hon upp med historierna om den rumänske fursten Vlad Tepes, som ligger till grund för sagorna om Dracula. Berättelserna vittnade om Tepes grymhet och Livia berättar att hon såg honom som ondskan personifierad. Efter Hitlers maktövertagande med de fruktansvärda konsekvenser som följde så fick ondskan dock ett nytt ansikte för Livia. I maj 1944 deporterades hon, hennes familj och mängder av ungerska judar från Sighet i godsvagnar. Efter tre dagar instängda utan vatten hamnade de i förintelselägret Auschwitz-Birkenau, där hennes föräldrar mötte döden i gaskamrarna. Efter sex veckor hamnade Livia och hennes syster i ett arbetsläger i Hamburg och efter 10 månaders slavarbete där kom de till det ökända arbetslägret Bergen-Belsen. Detta var strax innan krigsslutet och efter några veckor befriades lägrets fångar av brittiska trupper. Efter krigets slut kom Livia och hennes syster till Sverige där de skulle få en chans att vila upp sig och återfå hälsan. Och här blev de kvar.

Under de två timmar som Livia pratar lägger hon mycket vikt vid utvecklingen som ledde fram till Hitlers maktövertagande. Hon pratar om ideologi, brist på civilkurage, mobbing och hur det som börjar med skällsord och utfrysning kan leda till förföljelse och massmord. När hon får frågan om sin syn på de nynazistiska strömningarna i Europa idag, högerpopulistiska framgångar och främlingsfientlighet är hon hon tydlig med sina åsikter: ”Det är precis samma gamla smörja som förr”. Hon utrycker en rädsla inför framtiden och säger sig vara osäker på hur saker och ting kommer att sluta.

Efter Livias framförande hör jag åhörare som sinsemellan påpekar att hon pratat mycket krigshistoria och lagt mindre vikt vid sin egen berättelse. Jag hör någon, som hört henne tala tidigare, beskriva att hon kändes mer pessimistisk nu – åtta år senare. Jag kan inte låta bli att tänka ”vem kan klandra henne?” Med tanke på hur världen ser ut idag? Inför det kommande presidentvalet i USA har en av kandidaterna till stor del byggt sin valkampanj på en retorik som pekar ut ”farliga” folkgrupper som hotar den amerikanska framgången och på ett ganska aggressivt sätt påpekar att USA behöver bli en stor nation igen, samt att vägen dit går genom exkludering och murar. I kölvattnet av Europas pågående flyktingkris stängs allt fler gränser och diskussioner om medmänsklighet och solidaritet trängs allt mer undan till förmån för diskussioner om ekonomiska kostnader och andra “problematiska” aspekter av att räcka ut en hjälpande hand.

Nej, en historielektion är nog precis vad som behövs för många av oss. För det gäller att bli påmind om att det inte går att tiga ihjäl de oroväckande tendenserna vi ser i vårt samhälle. Och att alla mörka kapitel i historien börjar någonstans. Utveckling sker trots allt gradvis. Det gäller också att komma ihåg att på samma sätt börjar även positiva historier med ett första steg. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Och där påpekar Livia Fränkel något väldigt viktigt.

Vi har alla ett ansvar.


Text: Kea Thorslund
kea.thorslund@vhsk.se

Bild: David Persson
david.persson@vfhsk.se

Skolgemensamt

Publicerat: 14 mars

Fysik med toapappersrullar (deltagare beskriver en fysiklaboration)

fysiklabb 1Hur skapar man lite spänning i klassrummet? Med toarullar förstås! På Västerås folkhögskola lärde vi oss om friktion, kompression och spänning med hjälp av en hög av toapappersrulle, lite toapapper och kreativitet.

Vi började med att bygga ett torn med endast toalettpappersrullar. Vi räknade inte med att pyramiden skulle hålla p.g.a. av rullarnas form. Vi testade att placera ett toapappersark som täckte det första lagret rullar, det gick därefter med enkelhet att placera rullar ovanpå utan att pyramiden kollapsar.

Vad är det som håller rullarna på plats?
Många trodde att det var friktion. Hur vet vi det? För att testa om det var friktion av något slag, lindande vi in varje rulle i toapapper och försökte bygga en pyramid. Det lyckades inte. Fler krafter än friktion används.

Vi testade med att ersätta pappret med en bit plast, ett material med mindre friktion än papper. Det var stabilt! Detta bevisar att kraften som håller samman tornet inte består av friktionskraft!

Vi testade med en bit aluminium för att se om resultatet bestod med ett annat material.  Pyramiden höll ihop även med denna metod. Pyramiden höll till och med ihop bra med en hörlurssladd!

Vi påvisade att tornet består oavsett vilket material vi lägger mellan toarullarna så länge den täcker det understa lagret rullar och är flexibel. Detta bevisar att inte friktionskraft håller samman rullarna. Ett material som plast, som ger mindre friktion, fungerade ungefär lika bra som papper som har mer friktion. Spänning samverkar med kompressionskraft och detta gör sin verkan oavsett ovan nämnda material. Kompressionskraften är en “utanförliggande” kraft som trycker ett objekt inåt. Spänning skapades på det sättet i plasten, pappret och snöret och drog det inåt.

 

Text och bild: Sarah Angus, Ricardo, Andreas S-L, Max, Diana, och Felicia

Allmän kurs

Publicerat: 7 mars

Många är på flykt (och många språk finns det)

När grupper från AKG (allmän kurs grund) och AKH (allmän kurs) träffades för ett par veckor sedan för att diskutera och utbyta tankar berördes bland annat ämnen som flyktingar och språk i världen. Efter en mycket kort inledning startade en intensiv diskussion om läget i världen. För att hålla ångan uppe hade det nog inte behövts kaffe med kanelbulle, men det finns det ju alltid plats för.

En uppgift grupperna hade var att lära sig tre ord på ett språk de inte kunde och snart surrade salen av spas, schukran, skolka och danke. Även om det var många skratt var det också tid för eftertanke när siffran presenterades att över 60 miljoner människor är på flykt. De allra flesta finns i grannländer som själva också är fattiga och utsatta på olika vis.

Antalet språk i världen brukar skattas till cirka 6 000. Till mångas förvåning är svenskan ett av de hundra största. Deltagarna var nöjda med mötet och såg gärna att det upprepades. Det var ett trivsamt sätt att lära känna andra deltagare på skolan.

Text och bild: Joachim Götz
joachim.gotz@vfhsk.se

Allmän kurs, Allmän kurs grund