Publicerat: 27 april

Informationsfilm om Allmän kurs

Allmän kurs

Publicerat: 21 april

Vikten av att ge blod

I Västmanland är det i nuläget akut brist på lagret av blod gällande vissa blodgrupper, detta fick deltagarna på Allmän kurs vetskap om när Gitte Johansson från Blodcentralen besökte skolan.Gitte Johansson föreläser

På Naturkunskapen på Allmän kurs så är har det tidigare pratats om de olika blodgrupper som finns, att kvinnor ibland behöver behandlas när de är gravida med andra barnet utifrån blodtyp och att det inte går att ha blodgrupp 0 när ens biologiska mamma och pappa båda har grupp AB.

Detta kanske inte är det viktigaste att kunna gällande blod, det kanske är betydligt viktigare om vetskapen om att kunna rädda många liv genom att bli blodgivare. Gitte informerade deltagarna främst om nyttan blodgivare gör för andra människor, dels för de som råkar ut för akuta olyckor eller operationer, men även för att det finns människor som har sjukdomar som kräver att livslång behandling med hjälp av blodgivare.

Något Gitte och tryckte på är att det inte gör speciellt ont att ge blod och det tar inte heller lång tid. För att underlätta för denna viktiga verksamhet så kommer Köping under nästa år också få möjlighet att ge blod i en så kallad Blodbuss som åker runt berättar Gitte.

Skolan tycker att denna föreläsning av Gitte var mycket värdefull och intressant, för att kanske underlätta något för eventuella deltagare att ge blod så lovade skolan på plats att deltagare kan göra detta utan problem på skoltid också. Skolan vill samtidigt passa på att marknadsföra www.geblod.nu, en mycket informativ sida om blodgivning och där du på ett enkelt sätt kan anmäla dig som blodgivare.

David Persson
david.persson@vfhsk.se

 

Allmän kurs

Publicerat: 18 april

Folkhögskolans dag firades med Öppet hus

Fredag den 15/4 firade vi Folkhögskolans dag genom att ha Öppet hus. deltagareVi besöktes av nyfikna Köpingsbor och jag fick prata om mitt favoritämne folkbildning med såväl presumtiva kursdeltagare som människor som representerade andra utbildningsanordnare eller samhällstjänster.

Besökarna mötte personal och kursdeltagare som visade våra lokaler och vad vi faktiskt gör här. SMF Inspiration hade besök av en föreläsare från ABB, SFI-deltagarna redovisade sina arbeten om bostäder och ordnade språkcafé, Projekt Påfart pratade samhälle och arbetsmarknad och Allmän kurs visade bl.a. upp sina nytillverkade stop-motionfilmer om mänskliga rättigheter.

Skolan bjöd på kaffe och nybakta muffins som några av våra deltagare stod i köket och bakade och dessutom bjöds det på ansiktsmålning för de som vågade. Många glada människor samlade på ett ställe ger gott om energi och jag tror att det märktes att vi, både deltagare och personal, som arbetar på skolan är stolta över vårt arbete och vår skolform.

Känslan och de kommentarer jag fått är att dagen var mycket lyckad. Det som känns lite extra roligt är att deltagarna redan har kommit med många bra tips om hur vi ska göra nästa Öppna hus ännu bättre. Engagemang är något som skolan gillar!

Elin Ragnebro (text)
elin.ragnebro@vfhsk.se

David Persson (bild)
david.persson@vfhsk.se

 

Allmän kurs, Inspirationskursen (SMF), Projekt Påfart, SFI, Skolgemensamt

Publicerat: 18 april

“Det ska inte kännas så här, något är galet!”

Varje år anordnas Bissens Brainwalk i Köping likväl som på många ställen i landet. Bandyproffset Mattias ”Bissen” Larsson som drabbades av en stroke 2010 kämpar med sin rehabilitering och samlar samtidigt in pengar till den forskning som räddade hans liv. För 2015 delade fonden ut 1 miljon kronor och i år var det nytt deltagarrekord i Köping när c:a 4000 personer gick promenaden.

Det var självklart för Folkhögskolan att vara en del av arrangemanget och vi betalade startavgiften för alla våra deltagare och personal. Allt som har med hjärnforskning att göra känns ju relevant för oss folkbildare men det beror också på att under skolans första termin hände det något i mitt klassrum!

 

Deltagaren berättar

Den 2 december 2014 var som vilken vanlig dag som helst, jag lämnade mina barn och körde till skolan. Jag minns att jag sovit dåligt på natten och jag trodde det var därför jag hade en envis huvudvärk och kände mig allmänt konstig i kroppen. Väl i skolan var det dags för svenska men jag har otroligt svårt att koncentrera mig. Mycket för att huvudvärken bara blir värre men också jag tycker också att jag hade svårt att läsa, som att det svartnar framför ögonen av och till. Min lärare märker på mig att jag inte mår bra och erbjuder sig att hämta värktabletter. Jag går ut för att hämta lite vatten och märker att jag är väldigt yr. När jag ska dricka så upptäcker jag att det inte är så lätt. Vattnet rinner ut på sidan av munnen utan att jag ens märker det och jag blir blöt på kläderna. När jag ska torka mig om munnen så upplever jag det som att jag har sämre känsel på höger sida av ansiktet. Mina klasskamrater pratar med mig men jag kan inte riktigt ta in vad de säger. Det ska inte kännas så här, något är galet! Jag minns inte så mycket efter det… jag minns att ambulanspersonalen kommer, att jag får svårt att prata. Jag hör ambulanspersonalen prata och att jag hör ordet ”STROKE”. ”Vadå stroke?” minns jag att jag tänkte. Jag är bara 28 är gammal, jag har inte fått någon stroke!

På lasarettet gjordes det olika undersökningar, jag fick propplösande medel direkt. Min man kom dit, även min mamma. Läkaren kom bekräftade det som varit allas misstanke: Jag hade fått en liten propp i hjärnan. Men med tanke på att jag kom in så fort och fått behandling så trodde läkaren att jag skulle ha goda chanser att återhämta mig. Självklart kom detta som en chock för både mig och mina nära. Jag visste inte ens att man kunde drabbas av en stroke i min ålder. Jag förstod heller inte just då hur mycket denna händelse skulle förändra mitt liv och min framtid. Vid denna tidpunkt kunde jag knappt prata, jag var förlamad i hela högersidan. Skulle jag verkligen kunna bli helt återställd? Jag minns att jag såg skräcken i min mans ändå kärleksfulla ögon när han tittade på mig.

De gjorde olika undersökningar och tog olika prover för att se om det fanns någon medicinsk orsak till varför jag drabbats av detta, men de hittade inga fel. Läkarna drog slutsatsen att det var stress. Jag blev inlagd och var så trött, ville bara sova hela tiden. Jag kunde inte göra något utan hjälp och jag var livrädd att mitt liv skulle se ut så här, att jag hela tiden skulle vara beroende av andra. Jag var deppig men jag bestämde mig där och då för att jag skulle kämpa in i det sista för att komma tillbaka. Det var tungt, svårt och skitjobbigt. Vissa dagar ville jag bara skita i allt och ge upp. Det som fick mig att fortsätta kämpa var saknaden av mina barn, de förtjänade att ha en mamma som gett allt, kämpat sitt bästa för att få komma hem och fira jul med dem. Tillsammans med min sjukgymnast, arbetsterapeut och kurator gjorde jag upp olika delmål som jag skulle klara av, det var det bästa sättet för att se att man faktiskt gjorde framsteg.

När jag legat inlagd c:a 2 veckor fick jag komma hem på permission, vilken lycka! Men väl hemma så blev det inte riktigt som jag förväntat mig. Jag kunde inte hjälpa till med någonting. Där satt jag i min rullstol och behövde hjälp av min man med precis allt. När jag kom tillbaka till vardagen så blev det plötsligt så uppenbart vad jag varit med om. Det var en sådan frustration att inte kunna göra de saker som man alltid klarat utan problem förut. Jag ville inte vara hemma, jag ville tillbaka till sjukhuset. Jag ville inte vara en belastning för min familj. Jag blev otroligt deppig. På något sätt lyckades jag hitta lite jävlaranamma och kämpa ännu hårdare, jag ville verkligen slippa den där jäkla rullstolen, kunna gå igen!

Det var en kämpig väg dit, men jag klarade det. Lagom till jul kunde jag ta mig fram med hjälp av en rullator, vilken känsla att ta mig fram för egen maskin! Jag fick komma hem dagen innan julafton, jag hade klarat mitt mål. Denna gång hade jag lättare att anpassa mig hemma, jag hade gjort stora framsteg sen sist. Jag fortsatte rehabiliteringen och tog mig tillbaka till allt vad vardagen kräver. Efter två månader var jag tillbaka i skolan, vilket stöd jag fick från både klasskamrater och pedagoger. De fixade och trixade så jag kunde anpassa mina studier efter min förmåga. När jag idag blickar tillbaka på det så kan jag inte förstå vilken resa jag gjort, på en väldigt kort tid dessutom.

Idag är det nästan ett och ett halvt år sedan jag insjuknade. De besvär som jag lider av än idag kommer jag nog att få lära mig att leva med för resten av mitt liv. Jag har en hjärntrötthet som kan vara riktigt hemsk. Jag har fortfarande sämre känsla och motorik i höger sida och en nervsmärta som kommer och går. Jag klarar av det mesta som jag kunnat göra tidigare, men jag måste lägga ner mer planering och tid på de saker jag gör. På grund av att jag fått sämre minne så har mobilen och dess påminnelsefunktion verkligen blivit min räddning.

I söndags på Bissen Brainwalk klarade jag av att gå 5 km, den känslan är svår att beskriva. Denna händelse har förändrat mig mycket. Jag har fått en helt ny syn på livet, jag vet hur sårbart det är och hur allt kan förändras på bara sekunder. Vilken tur jag haft ändå! Det är jag evigt tacksam för. Jag är tacksam för att jag lyckades hitta kraften att ta mig tillbaka så pass bra som jag gjort. Det hade aldrig gått utan det stöd jag fick från min familj och mina nära och kära och det otroliga stöd jag haft från min klass och pedagoger på Köpings Folkhögskola.

Vi som stått bredvid har häpnat över hennes kämparglöd och uthållighet och i juni har den här deltagaren slutfört sina studier hos oss, nya äventyr väntar. Skolan kommer sakna henne och vi vill göra Bissens Brainwalk till ett återkommande inslag i skolans verksamhet.

Elin Ragnebro
elin.ragnebro@vfhsk.se

Allmän kurs

Publicerat: 14 april

Att växa där det behövs

Västerås och Bergslagens folkhögskola är två folkhögskolor i länet av totalt fyra folkhögskolor. Vi ser att verksamheten växer och att vi som folkhögskolor alltmer uppfattas som bra och intressanta av människor som vill börja på folkhögskola. Vi ser även att politiker, tjänstemän i kommuner och myndigheter och forskare uppmärksammar folkhögskolan

Varför är folkhögskola intressant? Det finns flera orsaker:

  • Det första är att vi faktiskt är en egen unik utbildningsform, som inom den frihetliga ramen, kan möta deltagare utifrån deras villkor och behov. Deltagarna blir sedda, kan i hög grad påverka sina studier och ha inflytande över kurserna.
  • Det andra är att vi inte sätter betyg (inom den ordinarie folkhögskoleverksamheten) utan istället ger ett intyg med studieomdöme som ger möjligheter till fortsatta högskolestudier. Trots avsaknad av betyg, goda resultat!
  • Det tredje är att vi är snabba och kan organisera nya kurser och inte är bundna till exakta platser. Vi har en devis: ”Det är inte huset och platsen som är den avgörande frågan om det är en folkhögskola, det är innehållet och idéen med verksamheten som är det viktiga”
  • Det fjärde är att vi inte är vinstdrivande. Vår drivkraft är ett stort engagemang i vårt människo- och samhällsuppdrag. Det överskott som görs går inte till några ägare, till något bankkonto på en ö. Överskottet går tillbaka för att skapa trygghet och utvecklingsarbete.
  • Det femte är att vi lever i en mycket komplicerad omvärld: teknik- och IT utveckling. En orolig omvärld – flyktingströmmar. Det vanliga skolsystemet som inte fungerar för alla. Individer och grupper marginaliseras av socio-ekonomiska villkor. Behovet växer!

På fredag och lördag anordnas folkhögskolans dag, där kompisar till deltagare, möjliga deltagare och där allmänhet är välkomna till oss. Då kan man ta reda på vad det innebär att studera på folkhögskola.

Vi visar även att vi har en stor allmän kurs (motsvarighet till gymnasienivå), sex olika kurser på flera olika ställen. Vi visar att vi har en stor SFI verksamhet ”SFI på folkhögskola” på tre olika ställen. Vi visar att vi har en bred etableringsverksamhet (människor som har fått uppehållstillstånd i Sverige) och har etableringskurser och bedriver tre etableringsprojekt på olika ställen. Vi visar att vi jobbar mycket med arbetslösa ungdomar, över 2000 ungdomar sedan några år tillbaka, för att gå vidare till studier eller arbete.

När vårt årsmöte hålls kan vi se bakåt med: goda ekonomiska resultat. Goda utvärderingsresultat och en bred och växande verksamhet

Var finns behoven idag? Vi kan se att gruppen människor inom etableringsgruppen växer; 2.400 personer inom länet 31/12 2015 – gruppen växer. Trots att ungdomsarbetslösheten sjunker, vilket är glädjande, växer gruppen unga människor som är vilsna där den vanliga skolan inte alltid fungerar.

Vi har idag ett mycket gott samarbete med några kommuner och Arbetsförmedlingen men vi skulle kunna göra ännu mer inom vårt län. Vi vill uppmärksamma alla kommuner, länsstyrelse, landsting behövs ännu mer av utbildningsformen folkhögskola i länet.

 

Tomas Aronsson                                                           Per-Inge Ahlbäck
Skolchef                                                                        Ordförande

Skolgemensamt